Kärleken till en Maillot

Thomas Ritter

Det går ju inte att sticka under stol med att cykling är en materialsport. Den som vill kan lätt fördärva familjeekonomin i detta underbara träsk av prylar. Men även kläder förstås. Själv har jag funderat mycket på varför jag inte kan slänga cykelkläder? Trots att jag har så sjukt mycket där hemma.

Inför sista programmet för säsongen av Club Cykel gjorde jag ett inslag kallat Rektor Ritters vett- och etikettskola. (https://vimeo.com/129884884) Där gick jag igenom några av de regler som gäller för oss som rullar landsväg. Inte minst är ju klädreglerna oerhört viktiga som alla känner till. Men vad gäller cykeltröjor får dom ju se ut mer eller mindre hur som helst. Ingen har ju ens blivit särskilt upprörd när ärmarna på senare år blivit allt längre (antar att det är får att få plats med mer reklam). Brallorna ska vara svarta (fast den regeln är det nog inte många som bryr sig om längre), men tröjorna, här flödar friheten. Kanske skönt det..! 

Jag minns inte riktigt vilken min första cykeltröja var, tror det var en röd svart som var alldeles för stor och dessutom sjukt obekväm med stort blixtlås på ryggfickan. Ja, i singularis. Men efter den fadäsen har jag så klart fattat vad som gäller och den första cykeltröja som jag verkligen minns den har jag fortfarande kvar. Vi var i Rimini på semester och letade givetvis upp en Mercatone Uno. Husguden Marco Pantani körde ju för detta lag och det här var mot slutet av 90-talet då Pantani verkligen var just.. GUD inom cyklingen (Numera är ju Anders Adamson ohotad på den positionen). Nå, för den som inte vet det är Mercatone Uno en italiensk butik med möbler, inredning och ja en massa grejer. Typ som Ikea fast inte alls som Ikea. Eller nåt. Hursomhelst där kunde man givetvis också köpa tröjor från cykellaget man sponsrade och det gjorde vi. 

Tyvärr var utbudet av storlekar klent så den blev alldeles för stor den också. Men vi kunde ju inte -inte köpa den. Till saken hör att Mercatone Uno alltid ligger lite off, så när man väl hittat en gäller det att slå till direkt. Denna tröja cyklade jag med i flera år. Trots att den var för stor och trots att den bara har kort dragkedja fram vilket jag är allergisk emot. Cykelminnena i den tröjan är så sjukt många och fina. Den var med först upp på Col du Galibier. Barnen skrek ”Allez maillot jaune” när jag cyklade före klungan uppför Tourmalet. Osv. Och än i dag ligger den i lådan, men idag används den inte - förutom en gång om år. Sista runda hemma innan jag åker ner till bergen för att cykla så rullar jag i min Merca. Tradition och lycka till på färden liksom.

Men det är inte bara denna tröja som är kär. Original Mapei tröjan jag köpte ungefär samtidigt på 90-talet, fast på Longoni Sport i Milano. Hela Colnagodräkten från Flarer i Meran. Osv. Alla kvar i skåpet, kvar i rotationen. Utmärkt kvalitet som gör att dom håller och så kära att jag inte kan slänga eller skänka bort dom (skänker man cykelkläder? Eller är det för stinko?) Och sen köper man ju nytt hela tiden eller fyller på med teamkläder från vårt fina Club Cykel. Skåpet är sprängfullt, men inte kan jag kasta inte. Minnena i varje plagg är för många och för fina och för underbara. Så dom får ligga där ett tag till. 

Regnet det bara öser ner

Thomas Ritter

Jag ligger sjukt efter med träningen i år. I och för sig ”träning”, för mig är träningen en bonus till det finfina med att bara få cykla. Men med tanke på att jag om några veckor ska upp i Alperna och cykla runt 20000 höjdmeter så hade jag gärna haft lite fler kilometer i benen. Det brukar bli roligare då. Och cykla ska vara kul.

Ursäkterna är många, även om det började bra. Fick en hel del gjort i vintras. Var tom konsekvent med ryggövningar och annat för att undvika problem. Och jag var tidigt ute och körde några rundor i helt ok väder och det kändes riktigt bra där på vårvintern. Men sen blev jag sjuk. En bihåleinflammation från helvetet drog ut något löjligt på tiden. Samtidigt började vi spela in Club cykel vilket ju är otroligt kul, men det har en stor jäkla nackdel. Blir ju mycket titta på andra som cyklar och lite cyklande själv… Dessutom har jag mitt vanliga jobb på TV4Nyheterna och så familjen på det. Dessutom klockade jag in en fin midsommarförkylning. Tack för det dagis.

Men värst av allt är ju detta regn. Just nu när jag skriver detta häller regnet ner över Stockholm. Igen. Kallt och blåst och REGN är det man minns från våren och försommaren. Usch. Nu vet jag att en del struntar i det, man cyklar i alla väder. Men jag gör inte det. Nackdelarna är för många med att köra i regn. Och framför allt handlar det för mig om att det inte är kul. Det är kallt och blött och sabbar cykeln. Inte kul. Och cykla ska vara kul.

Så jag ”tränar” inte i regn. Men ibland fastnar man ju i regn ändå. Inte minst under cykelturerna på kontinenten har det ju hänt och då är det ju svårare att ställa in. När man nu äntligen är där, lagt massa pengar på det osv. Men även där måste man tänka sig för innan man biter ihop och rullar i regn. Regn i dalen betyder inte sällan snö en bit upp i Alperna. Till exempel. Och de gånger jag fastnat på en topp när det börjat regna är inte roliga minnen. Bara att ta sig nedåt med stelfrusna fingrar som inte kan bromsa på snorhala och regntäckta passvägar… Inte kul. Och cykla ska vara kul.

Så jag hoppas att det vänder nu. Vi har passerat midsommar. Förra sommaren var också kass fram till början av juli då den blev sagolik. Törs vi hoppas på en repris?

Ps bilden är från 2007 tagen på Timmelsjoch då regnet överraskade oss på toppen 2509 meter över havet. Ber om ursäkt för sadelväskan. Ds

Glad midsommar!

Karl Johan Danielsson

Jag är nu mitt uppe i förberedelserna inför VM, som går i Motala på lördag. Cykeln har inte bara finjusterats sedan Örebro, den har också fått nytt utseende hos lackerare Johan Ekman i Falun, nya vajrar och ny kedja hos cykelbutiken i Säter. Kroppen har däremot mest finjusterats, det är inte mycket man kan förändra på ett par veckor mer än åt det negativa hållet om man övergör träning eller slarvar med vila och kost. Därför har jag varit fokuserad men ändå avslappnad, och passade på att fira midsommar med min familj igår.

Midsommarafton inleddes med att jag fick äran att mottaga en utmärkelse från Folkare idrottsring, för bästa idrottsutövare 2014. Det är stort för mig att bli uppmärksammad i Hedemora. I vanliga fall är det jag som tar i, och presterar för att förtjäna medaljer och andra priser. Men denna utmärkelse har jag fått för att någon annan uppskattar det jag gör och visar att det är värt något.

På torsdag går resan ner till Motala, önska mig lycka till!

Örebro triathlon

Karl Johan Danielsson

Distans: Halv-IM med förkortad simning pga kyla - 900m sim -  90km cykel - 21.1km löp. Split-tider (mina egna, utan växlingar): Simning 10:40 , Cykel 2:10:17, Löp 1:19:20

Dagarna innan denna tävling var jag orolig att det skulle vara för kallt för att det skulle bli simning över huvud taget, men som tur var blev det i alla fall 900m. Tanken och huvudmålet med att jag körde Örebro triathlon var att det skulle varaen  generalrepetiton inför VM i Motala som nu är 3 veckor bort. Därför hade det inte känts helt 100 med ett duathlon som genrep... Men tävlingsledare Mikael Selvin lugnade mig en dag innan race och sade att temperaturen i alla fall skulle vara över 13 grader och att det till 90% skulle bli någon form av sim-moment på tävlingsdagen.

Väl på plats var det regnigt och ca 10/15 grader i luften, och vi alla laddade för dagens race. Jag var glad att det inte var allt för varmt i luften. Ni som följt mig ett tag vet att jag presterar bra när det är lite misärväder. Ta bara Motala 2014 som exempel, 4 grader och spöregn och jag gör ett kanonlopp. Mindre kul var det dock denna dag i Örebro för alla mina supporters som letat sig hit. Som tur var hade de laddat med regnkläder! Förutom frugan som bara hade packat regnskydd och liknande till Hilma och glömt bort sig själv. Nästa gång får nog jag packa till Emelie. Nog om vädret....

Simningen gick i Svartån mitt i centrala Örebro, vattnet var jättekallt när man klev i, det kändes som grus i lederna efter en liten stund men det gick ändå okej att simma - det går ju över när man varit i tillräckligt länge. Jag gjorde en bra simning, fick fritt vatten på en gång i starten, dock hade jag inte riktigt koll på hur uppgången såg ut vilket resulterade i att jag simmade förbi den och fick vända upp tillbaka och ta mig upp på stegen. Jag hade en ledning på 1min efter simningen och jag hade en kontrollerad känsla i kroppen.

Väl ute på cykeln kändes benen bra, jag tog vara på detta och tryckte på rätt bra under det första av tre cykelvarven. Jag hade innan loppet bestämt mig för vilken pulszon jag skulle hålle under loppet, och även vilken snittwatt det borde generera. Idag var dock benen på sitt bästa humör och jag höll pulszonen men snitteffekten blev högre än väntat. Jag snittade 41,9km/h och 340 watt under dessa 90km. Jag gjorde dock även under cykelmomentet en felnavigering. Denna gång var det dock inte bara mitt fel, jag halkade in på banvisningarna för klassen kort motion istället för långdistans. Detta resulterade i att jag efter ett cykelvarv låg trea i tävlingen - och att jag hade ett visst stresspåslag som ni kanske förstår. Jag fick dock  chansen att jaga - och tog den. Efter ca. 45km var jag uppe i ledning igen, och efter fullt avklarad cykelsträcka hade jag en ledning på ca 5,5min före tvåan Morgan Pätsi.

Planen med löpningen var att springa jämnt och hårt, och hålla fokus hela vägen. Till min hjälp hade jag även här pulszoner, främst för att inte tappa fokus och slappna av för mycket och bli lat. Det är då det går sakta. Jag höll mina pulszoner och jobbade för att springa fort, vilket resulterade i en bra löpsplit. Men för att göra en snygg trippel så tog jag en avstickare även på löpningen... Det är jobbigt när man helt plötsligt inte känner igen sig (på andra löpvarvet!!), och får vända även här för att navigera rätt och hitta till målet.

I mål var jag ca 10 min före tvåan Fredrik Robertsson, och trean Morgan Pätsi. Jag är allt som allt nöjd med loppet, men jag behöver uppenbarligen jobba på min orienteringsförmåga. Det känns onödigt att arrangörerna ska behöva anlita Missing People så fort jag står på startlistan.

Nu blickar jag framåt mot Motala och VM som är nästa stopp i race-kalendern. Hoppas vi ses där!

Gentlemannasport

Thomas Ritter

När Richie Porte  (Sky) under Girot nyligen fick ett hjul av kompisen, men motståndaren, Simon Clarke (Orica) blev diskussionen livlig: en gentlemannagest som vi gör i cyklingen eller uppgjort fusk mellan lagen? Oavsett vad man tycker om utgången (Porte fick tidstillägg eftersom det finns en förvisso gammal, men ändå regel som säger att man inte får ta hjul mm från motståndarlag) så visar bara diskussionen att cykling är en gentlemannasport. I vilken annan idrott skulle man utgå från att det var en fin gest och inte fusk?

För det är ju så, tävling eller inte, vi cyklister hjälper varandra. Den som får mekaniskt fel ensam ute på vägen kan räkna med att nästa cyklist som passerar i alla fall frågar om man kan hjälpa till. Om det så bara är med luftpump. Själv har jag haft nytta av denna fina tradition vid flera tillfällen, inte minst i utsatta situationer. 

På Flüela (2383 möh) fick jag och min bror fel på ena cykeln. Styrlagret lossnade och just det verktyget hade vi inte med oss (enligt principen varje gram räknas i bergen). Men det dröjde inte länge innan vi fick hjälp av en cyklist som hade följebil som hade verktyg. 

När mitt knä gick sönder någon kilometer före toppen på Pailheres (2001 möh) i hällande regn frågade första cyklist som kom ikapp oss om han kunde hjälpa. Han hade också en följebil som han ringde och som plockade upp mig och min cykel och körde upp mig på toppen.

Och motsvarande har vi så klart hjälpt andra i nöd. Till exempel på toppen av Tourmalet (2115 möh) där en schweizare bad om hjälp med sin trasiga styrstam. Inte kunde vi laga sprickan, men vi räddade nog livet på den glade amatören som hade tänkt cykla ner med det styret. Vi visade honom var både buss- och taximöjligheter fanns. 

Eller den gången på Mortirolo (1852 möh) då en snubbe mådde så dåligt i värmen att vi fruktade för hans liv. Men med en gel och en flaska vatten piggnade han till och kunde ta sig hem.

Undrar om alla som gnäller på ilskna cyklister i trafiken känner till denna hederskodex? Det borde de.